I Sverige talas idag flera östslaviska språk, inte minst av människor med bakgrund i Ryssland, Ukraina och Belarus. De tre största och mest kända är ryska, ukrainska och belarusiska – men det finns fler. I vissa fall rör det sig om mindre språk med egen identitet, i andra fall om blandformer som uppstått där språken möts. För att förstå våra grannspråk och deras roll i människors liv, är det bra att känna till hur mångskiftande den östslaviska språkgruppen faktiskt är.
Tre stora språk: ryska, ukrainska och belarusiska
De tre största och mest etablerade östslaviska språken är:
- Ryska – det största slaviska språket och ett av världens mest talade språk. Det är officiellt språk i Ryssland och i flera andra länder i det postsovjetiska området. I Sverige är ryska ett av de vanligaste modersmålen bland invånare med utländsk bakgrund. Enligt lingvisten Mikael Parkvall i boken Sveriges språk i siffror – vilka språk talas och av hur många? (2016) uppskattas antalet rysktalande i Sverige till 29 000. Sedan dess har det sannolikt ökat.
- Ukrainska – det officiella språket i Ukraina. Det är nära besläktat med belarusiska och ryska, men har ett eget uttal, ordförråd och grammatiska särdrag. Under 1900-talet marginaliserades språket i delar av Ukraina, men sedan självständigheten 1991 – och särskilt efter 2014 – har det stärkts kraftigt i status. Mikael Parkvall anger antal ukrainsktalande i Sverige 2015 som 4 900, något som 2022 säkerligen steg flera gånger om, när det kom en våg av flyktingar till Sverige från Ukraina.
- Belarusiska – ett av två officiella språk i Belarus (det andra är ryska). Det är närmast besläktat med ukrainska, men har ett mer konservativt uttal. Trots sin officiella status är det få i Belarus som talar belarusiska i vardagen – ryskan dominerar i offentligheten. Men samtidigt finns ett starkt ideellt engagemang för att bevara och utveckla det belarusiska språket. Antal belarusisktalande i Sverige uppskattades av Parkvall till 1 700.
Ofta förbisett: rutenska
Förutom dessa tre finns också rutenska (även kallat rusinska). Det är ett östslaviskt språk som talas i Karpaterna – i västra Ukraina, östra Slovakien, sydöstra Polen och delar av Ungern och Serbien (särskilt Vojvodina). Rutenska har officiell status som minoritetsspråk i flera av dessa länder.
Rutenska betraktas ibland som en ukrainsk dialekt, ibland som ett eget språk (läs mer om det i Michael Mosers artikel här). Det finns flera olika skriftspråkstraditioner och en stark kulturell identitet bland många rutensktalande. Historiskt kallas rutenskan ibland för ”ruthenska” i väst, ett äldre namn som också användes om ukrainska före 1900-talet.
Blandformer: trasianka och surzjyk
I både Belarus och Ukraina finns blandformer av språken som spelar stor roll i vardagen men ofta inte erkänns officiellt:
- Trasianka är en blandning av belarusiska och ryska, där man växlar mellan ordförråd och grammatik från båda språken. Det är vanligt i Belarus, särskilt bland äldre generationer, men har ofta låg status.
- Surzjyk är motsvarande blandform i Ukraina – en blandning av ukrainska och ryska som talas av miljontals människor, ofta i vardagligt tal men sällan i skrift. Surzjyk kan variera kraftigt mellan olika regioner.
Både trasianka och surzjyk är resultat av långvarig språkkontakt och politiska förändringar – men de är också levande uttryck för identitet, vardagskultur och språkbruk.
Ett rikt och levande språkområde
De östslaviska språken utgör tillsammans ett rikt och levande språkområde, format av historia, kultur och politiska skeenden. Genom att uppmärksamma inte bara de officiella språken, utan också de mindre kända och blandformerna, får vi en djupare förståelse för människors identitet och vardagsliv i östra Europa – och i Sverige idag.
