Hur många ryska dialekter finns det egentligen?

Många svenskar tror att det, på grund av Rysslands enorma yta, borde finnas stora skillnader mellan hur man talar ryska i olika delar av landet.

Jämförelser görs ibland med det engelska språket, där skillnaderna mellan brittisk, amerikansk, australiensisk och indisk engelska är så stora att det ibland nästan låter som olika språk. Men i ryskans fall är verkligheten en annan.

Den största skillnaden mellan ryskan och exempelvis engelskan är att Ryssland länge varit ett starkt centraliserat rike, där befolkningen och kulturen expanderat ut från centrum, framför allt från Moskva-området. Under denna expansion, som började redan under medeltiden, har Moskvadialekten fått status som norm. Den har sedan länge varit den variant av språket som använts i administration, utbildning och medier. Med tiden har denna variant spridit sig till stora delar av landet och trängt undan regionala särdrag.

Ryska dialekter: tre huvudgrupper

Traditionellt delar man in ryska dialekter i tre stora grupper:

  • nordryska dialekter
  • sydryska dialekter
  • centralryska dialekter (med Moskvaregionen som kärna)

De centralryska dialekterna bildar en slags brygga mellan de norra och södra. De mest utmärkande skillnaderna mellan grupperna har att göra med vokalljud (t.ex. hur man uttalar ”o” och ”a”), konsonantuttal och vissa grammatiska former. Ett klassiskt exempel är vokalreduktion: i många södra dialekter hörs skillnaden mellan o och a tydligare även i obetonade stavelser, medan den i centrala och norra dialekter tenderar att suddas ut.

Men trots denna indelning är det viktigt att förstå att skillnaderna ofta är små och inte påverkar förståelsen mellan talare från olika regioner. Skillnaderna märks mest i uttalet, i vissa lokala ord och i äldre eller folkligare sammanhang. I utbildningsväsendet, massmedier och officiella sammanhang används en standardiserad version av ryskan, starkt baserad på Moskvadialekten.

Kolonisation och språklig standardisering

När Ryssland expanderade österut (Sibirien), söderut (mot Kaukasus) och norrut (mot Arktis), följde språket med. De som flyttade till de nya områdena var ofta från centrala delar av Ryssland, vilket gjorde att samma språkvariant etablerades även i dessa delar. Till skillnad från exempelvis engelskspråkiga kolonier, där lokala språk blandades med engelskan och utvecklade nya varianter, fanns det i Ryssland en stark tendens att bevara det centrala språket.

Den sovjetiska tiden förstärkte denna tendens ytterligare. Radio, television och enhetliga skolböcker spred en mycket standardiserad form av ryskan över hela Sovjetunionen. Även i de delar av unionen där ryska inte var modersmål, lärde sig människor att tala en form av ryska som låg nära standarden.

rysk kyrka och mast
Kyrka och mast i Volgograd. Foto: Vladimir Sayapin/Unsplash.

Ett språk med små regionala skillnader

I jämförelse med många andra stora språk är ryskan alltså relativt enhetlig över hela det geografiska område där det talas. Även om man kan höra att en person kommer från Archangelsk, Voronezj eller Vladivostok, så är skillnaderna små. Det kan handla om intonation, tempo eller vissa fonetiska drag – men i det stora hela är det samma språk.

För den som lär sig ryska är det därför en trygghet att veta att man inte behöver lära sig olika dialekter beroende på var i Ryssland man befinner sig. Standardryska förstås och talas i hela landet – och även i många andra delar av det forna Sovjetunionen.

Om författaren

deltagare i nätkonferens
Läsårsavslutning på Skruvs ryska barnverksamhet 31 maj 2020. Skärmdump.